Jag tänker-alltså bloggar jag.

Är det bara jag som gråter till Nessun Dorma?

http://www.youtube.com/watch?v=K_5W4t_CBzg&feature=related

Och O helga natt?

http://www.youtube.com/watch?v=t4wlQmIORuo&feature=related

Fast det ska va på stereon på högsta volym så det vibrerar i hela kroppen...

Och på O helga natt ska de va en riktigt maffig kör så de känns som man ska blåsa bort.

Det är nåt med opera och mansröster, tenorer helst. Älskar en riktigt grym opera tenor. En brud kan aldrig få samma mäktighet i rösten..de e grymt!

Men de kanske bara e jag..

Denna dag liksom gårdagen har mest bestått i promenader i solen, läsa Shantaram och glo på tv.

Har äntligen kommit in ordentligt i Shantaram, igår kunde jag knappt lägga den i från mig så jag somnade rätt sent, vilket har lett till en viss trötthet...

Jag fattar inte varför den är så bra egentligen. Det är inte direkt nån action..

Det är väl för att man vet att det är en sann(relativt iaf) berättelse och att den är skriven på ett bra sätt.

Och att den hela tiden väcker intressanta frågor i mitt lilla övertänkande huvud och ger en fantastisk inblick i Indiens kultur och seder. Ganska fascinerande.

Igår kväll när jag inte kunde slita mig kom jag till en del i boken som fick det att klicka i mig.

Två av karaktärerna talade om gud, och det den ena sa var något jag själv länge försökt formulera.

Det händer ofta att jag känner eller vet saker men inte kan uttrycka dom. Ibland är det något jag funderat på mycket, ibland är det något som bara finns där, något jag vet utan att veta det. Eller nåt. 

Sen är det som att någon annan sätter ord på det man vet eller känner men inte kan uttrycka själv...

Här är bitar av dialogen:

"Är ni kristen?" frågade han.

"Nej. Jag tror inte på Gud."

"Det finns ingen tro på Gud", förklarade han och log igen. "Antingen känner vi Gud eller också känner vi honom inte."

"/.../ uppriktigt sagt lutar jag åt att Gud är omöjlig att tro på /.../"

"Ja, naturligtvis, visst är Gud omöjlig. Det är det första beviset för hans existens."

"/.../ ni säger att eftersom något är Omöjligt finns det?" frågade jag /.../ Men betyder inte det att alla Möjliga  saker inte existerar?"

(...)

"Det jag säger är att verkligheten - som ni ser den och som de flesta ser den- inte är något annat än en illusion. Det finns en annan verklighet, bortom det vi ser med blotta ögat. Man måste känna sig in i den verkligheten med hjärtat. Det finns inget annat sätt."

(...)

..det är några saker vi kan känna till, ett fåtal saker vi kan vara säkra på, och det är relativt lätt. Får jag visa er. För att lära känna sanningen behöver ni inte göra annat en att sluta ögonen."

"Är det så lätt?" sa jag med ett skratt.

"Ja. Det enda man behöver göra är att sluta ögonen. Vi kan till exempel känna Gud och vi kan känna sorg. Vi kan känna drömmar och vi kan känna kärlek. Men inget av detta är verkligt enligt våra vanliga begrepp om saker som existerar i världen och ser ut att vara verkliga. Vi kan inte väga det eller mäta dess längd eller hitta dess beståndsdelar i en atomcentrifug. Därför är de möjliga."

Slut på delen.

AMEN säger jag. Amen...

Om man kan tänka ihjäl sig, tror jag att jag har ganska goda potential...

Att falla

Igår när jag tillsammans med min mor och syster promenerade hem från affären tappade jag fotfästet. Inte i tanken denna gång, där var jag redan ute och svävade vilket nog i sig orsakade händelsen.

Jag snubblade på en isklump och föll framstupa, helt oförberedd.

Jag slog mina knän hårt på asfalten och isen. Dom blev både blåa och blodiga och ett litet hål i mina byxor skvallrar om händelsen.

Jag älskade det. 

Jag har inte ramlat fysiskt, så oförberedd och drastiskt på mycket länge.

När man är liten ramlar man hela tiden. Man lär sig av att ramla.

Tillslut blir man så bra på att inte ramla att man nästan aldrig gör det.

Men jag tror att det är nyttigt. Jag är ganska övertygad om det faktiskt.

Det är otroligt uppfriskande att förlora kontrollen.

Att misslyckas med något man kan göra i sömnen, som att gå, än så självklar del av ens vardag, skakar om en lite.

Man får en lätt dask i baken av livet och världen. 

"Va inte så jävla kaxig, ta inte allt för givet. Du är dödlig du också! Fast du är 17 år, ung och frisk. Det är ingen garanti att du inte trillar och slår ihjäl dig."

Ett kort fall.

Den här gången.

Vi borde ramla mer.

Man vaknar.

Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar dig. Jag har aldrig saknat någon så som jag saknar dig. 

Jag är ett pussel. Ett pussel i renaste guld som lyser i solen och glimmar av lycka. Men den avgörande biten, den som ger hela pusslet dess mening, som gör att man ser hela bilden, som gör pusslet komplett, är borta.

Den är 20 mil bort.

I mitten av det skinande pusslet finns ett svart hål.

Lyckan är sann men inte fullständig. Det saknas en bit.

Min saknad är inte konstant.

Mitt hjärta håller ensamt en tid.

Ibland behöver det andas.

Men när du varit borta för länge blir det en spricka.

Ett sår.

När jag är sysselsatt och inte tänker på dig, bildas en sårskorpa. Det gör inte lika ont då, men det märks att den är där.

Jag känner inte lika mycket lidande, men det finns där.

Så jag ringer dig.

Det läker inte.

Det läker inte förrän jag träffar dig igen.

Du är den ända medicinen som kan hela.

Möjligtvis tiden skulle kunna läka, men det skulle ändå vara ett djupt ärr kvar.