Årets näst sista dag. Eller?
30 december, årets näst sista dag. Säger vem? Jag menar, vem har egentligen bestämt att nyår är 31 december?
Det är bara för att vi är så vana och indoktrinerade som vi inte tänker att det kanske är fel.
I andra kulturer och världsdelar firas nyår på helt andra tidpunkter än hos oss.
Betyder det att några har fel och några har rätt?
Den tanken känns ganska bisarr och jag hävdar istället att det inte finns något nyår i egentlig bemärkelse.
Det finns punkter då solen är som längst i från oss eller närmast oss, men inte ens sådana är exakta.
Och ska det "nya" året då vara på våren eller hösten? Vid sommar eller vinter solståndet? Hur ska man veta?
Det finns inget att veta. Allt är en cirkel, allt går om igen. Och inte med den regelbundenhet vi själva så gärna delar in året och tiden i. Inget sådant är konstant.
Visste ni att man i år lägger till en extra sekund på nyårsafton?
Istället för
23.59.59, 00.00
Får vi 23.59.59, 23.59.60, 00.00
Detta för att jorden inte alltid snurrar ett helt varv på den mängd tid vi kallar ett dygn.
Alltså är ett dygn inte nödvändigtvis ett dygn. Det är så långt som det blir.
Ganska bisarrt egentligen.
Samma sak med skottår. Vi försöker klämma in tiden och jordens rörelser i ett system som inte passar på grund av alltets oregelbundenhet. Därför lägger vi till en dag vart fjärde år.
Vår tideräkning är ganska komisk egentligen.
Den styr vårt liv så totalt..
Tänk om någon skulle säga att det inte alls är den 30 december 2008 utan den 5 januari 2551?
Enligt den buddistiska kalendern är så fallet.
Har dom fel? Har vi rätt?
Vi räknar ju faktiskt från Jesus födelsedag.
Borde ateister verkligen fira att det blir år 2009 då?
Borde dom inte räkna från det att jorden bildades eller nåt? (inte ens det kan man vara säker på iofs)
Jag tycker bara att det är roligt att vi så desperat och övertygat försöker dela in vår tillvaro efter något så relativt som tid och hänger upp hela våra liv på den.
Mänskligt antar jag att man skulle kalla det.
Mänsklig fårskallighet kallar jag det.
Men eftersom jag lever i det lilla landet Sverige (så vitt jag vet) finner jag mig väl i att det är den 30 december 2008, och denna dag har det inte gjorts mycket, som sig bör på ett jullov.
Jag har läst, promenerat, fikat och nördat framför datorn.
Biljetter till Hultan har även inköpts. YAY!! :D
Får se hur det blir med Urkult, skulle gärna vilja åka dit..men vi får se som sagt.
Sen påminde min käresta mig om att sommarjobb borde skaffas. Hur nu det ska gå till haha. Främst då för att finansiera den resa till Ghana som jag så gärna vill göra som projektarbete! Men jag kollade upp å det fanns massa stäleln man kunde söka stipendier från så de löser sig nog :)
Nu ska jag packa ihop lite grejjer inför vistelsen hos min andra hälft <3 Längtar..
Tänkte mig att jag, liksom många andra, skulle skriva ner en slags återblick/sammanfattning över året "2008".
Det kanske påbörjas senare ikväll, vi får se.
Just det, glömde nämna det otroligt intressanta faktum att jag igår inhandlade ett par galet snygga jeans på myrornas och en efterlängtad skrivbok! Så nu vet ni de ;)
Hej puss ses
Familj
Familjen är något rätt lustigt.
Man lever första delen av sitt liv tätt inpå varandra och man kan inte föreställa sig ett liv utan dom.
När man blir äldre, flyttar och växer ifrån varandra känns det jobbigt först och man saknar sin familj.
Man ser på tv hur familjemiddagar är jobbiga och man tänker att det aldrig kommer hända en själv.
Men gud vad jag är trött på min familj nu!!!
I början när jag hade flyttat saknade jag familjen sjukt mycket.
Nu när man är van vid att sköta sig själv och ha mycket space längtar man självklart fortfarande hem ibland, men det blir en chock att helt plötsligt ha 5 (4 efter som brorsan aldrig är inne) människor tätt in på sig hela dagarna.
Jag blir galen! Jag orkar inte med dom. Jag behöver luft!
Nu när det är lov och alla är hemma är man ju tillsammans mer eller mindre konstant.
Mysigt först, nu: enerverande!
Sjukt less på farsan som vanligt, less på morsans sätt att vara ibland, less på syrran som är barnslig, less på brorsan som är som han är.
Fast syster har det vart trevligt å träffa, hon kan va väldigt gullig. Mysigt att vi kommit varann närmre...
Men om jag inte får komma härifrån snart kommer jag få nåt slags utbrott, antagligen på min käre far.
Känner att jag är på bristnings gränsen och redan överreagerar...
Ja e så jäkla glad att jag ska till älsk på nyår och stanna en vecka. Det känns lättare när ja vet att jag snart ska åka.
Och till nån som jag har saknat så mycket också <3
Idag var vi iaf på en liten familjetripp till uppsala. Det var väl kanske det som utlöste detta, kanske lite överdrivna, utbrott om min familj. Vi gick på stan, gick på bio och käkade middag. Lite påfrestande med en sån heldag, hemma kan man iaf dra sig undan..Men jag överdriver det lite också. Det var hyffsat trevligt.
Egentligen är jag väl bara fortfarande sur för att min käre far inte kunde låta bli att vara sjukt dryg och lägga sig i när jag skulle tända brasa. Kanske låter fånigt men just nu är jag som sagt lite på bristningsgränsen och tänder till rätt lätt...
Imorrn ska jag iaf packa, känns underbart. Sen bär det av till lilla tystberga ;)
So long långkalsong!
Challo!
Är det bara jag som gråter till Nessun Dorma?
http://www.youtube.com/watch?v=K_5W4t_CBzg&feature=related
Och O helga natt?
http://www.youtube.com/watch?v=t4wlQmIORuo&feature=related
Fast det ska va på stereon på högsta volym så det vibrerar i hela kroppen...
Och på O helga natt ska de va en riktigt maffig kör så de känns som man ska blåsa bort.
Det är nåt med opera och mansröster, tenorer helst. Älskar en riktigt grym opera tenor. En brud kan aldrig få samma mäktighet i rösten..de e grymt!
Men de kanske bara e jag..
Denna dag liksom gårdagen har mest bestått i promenader i solen, läsa Shantaram och glo på tv.
Har äntligen kommit in ordentligt i Shantaram, igår kunde jag knappt lägga den i från mig så jag somnade rätt sent, vilket har lett till en viss trötthet...
Jag fattar inte varför den är så bra egentligen. Det är inte direkt nån action..
Det är väl för att man vet att det är en sann(relativt iaf) berättelse och att den är skriven på ett bra sätt.
Och att den hela tiden väcker intressanta frågor i mitt lilla övertänkande huvud och ger en fantastisk inblick i Indiens kultur och seder. Ganska fascinerande.
Igår kväll när jag inte kunde slita mig kom jag till en del i boken som fick det att klicka i mig.
Två av karaktärerna talade om gud, och det den ena sa var något jag själv länge försökt formulera.
Det händer ofta att jag känner eller vet saker men inte kan uttrycka dom. Ibland är det något jag funderat på mycket, ibland är det något som bara finns där, något jag vet utan att veta det. Eller nåt.
Sen är det som att någon annan sätter ord på det man vet eller känner men inte kan uttrycka själv...
Här är bitar av dialogen:
"Är ni kristen?" frågade han.
"Nej. Jag tror inte på Gud."
"Det finns ingen tro på Gud", förklarade han och log igen. "Antingen känner vi Gud eller också känner vi honom inte."
"/.../ uppriktigt sagt lutar jag åt att Gud är omöjlig att tro på /.../"
"Ja, naturligtvis, visst är Gud omöjlig. Det är det första beviset för hans existens."
"/.../ ni säger att eftersom något är Omöjligt finns det?" frågade jag /.../ Men betyder inte det att alla Möjliga saker inte existerar?"
(...)
"Det jag säger är att verkligheten - som ni ser den och som de flesta ser den- inte är något annat än en illusion. Det finns en annan verklighet, bortom det vi ser med blotta ögat. Man måste känna sig in i den verkligheten med hjärtat. Det finns inget annat sätt."
(...)
..det är några saker vi kan känna till, ett fåtal saker vi kan vara säkra på, och det är relativt lätt. Får jag visa er. För att lära känna sanningen behöver ni inte göra annat en att sluta ögonen."
"Är det så lätt?" sa jag med ett skratt.
"Ja. Det enda man behöver göra är att sluta ögonen. Vi kan till exempel känna Gud och vi kan känna sorg. Vi kan känna drömmar och vi kan känna kärlek. Men inget av detta är verkligt enligt våra vanliga begrepp om saker som existerar i världen och ser ut att vara verkliga. Vi kan inte väga det eller mäta dess längd eller hitta dess beståndsdelar i en atomcentrifug. Därför är de möjliga."
Slut på delen.
AMEN säger jag. Amen...
Om man kan tänka ihjäl sig, tror jag att jag har ganska goda potential...
Att falla
Igår när jag tillsammans med min mor och syster promenerade hem från affären tappade jag fotfästet. Inte i tanken denna gång, där var jag redan ute och svävade vilket nog i sig orsakade händelsen.
Jag snubblade på en isklump och föll framstupa, helt oförberedd.
Jag slog mina knän hårt på asfalten och isen. Dom blev både blåa och blodiga och ett litet hål i mina byxor skvallrar om händelsen.
Jag älskade det.
Jag har inte ramlat fysiskt, så oförberedd och drastiskt på mycket länge.
När man är liten ramlar man hela tiden. Man lär sig av att ramla.
Tillslut blir man så bra på att inte ramla att man nästan aldrig gör det.
Men jag tror att det är nyttigt. Jag är ganska övertygad om det faktiskt.
Det är otroligt uppfriskande att förlora kontrollen.
Att misslyckas med något man kan göra i sömnen, som att gå, än så självklar del av ens vardag, skakar om en lite.
Man får en lätt dask i baken av livet och världen.
"Va inte så jävla kaxig, ta inte allt för givet. Du är dödlig du också! Fast du är 17 år, ung och frisk. Det är ingen garanti att du inte trillar och slår ihjäl dig."
Ett kort fall.
Den här gången.
Vi borde ramla mer.
Man vaknar.
Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar dig. Jag har aldrig saknat någon så som jag saknar dig.
Jag är ett pussel. Ett pussel i renaste guld som lyser i solen och glimmar av lycka. Men den avgörande biten, den som ger hela pusslet dess mening, som gör att man ser hela bilden, som gör pusslet komplett, är borta.
Den är 20 mil bort.
I mitten av det skinande pusslet finns ett svart hål.
Lyckan är sann men inte fullständig. Det saknas en bit.
Min saknad är inte konstant.
Mitt hjärta håller ensamt en tid.
Ibland behöver det andas.
Men när du varit borta för länge blir det en spricka.
Ett sår.
När jag är sysselsatt och inte tänker på dig, bildas en sårskorpa. Det gör inte lika ont då, men det märks att den är där.
Jag känner inte lika mycket lidande, men det finns där.
Så jag ringer dig.
När jag pratar med dig rivs sårskorpan bort.
Det är tillfredsställande, men det gör ont.
Det blöder, och jag gråter.
Men sen kommer sårskorpan tillbaks.
Jag river jag upp den igen.
Det läker inte.
Det läker inte förrän jag träffar dig igen.
Du är den ända medicinen som kan hela.
Möjligtvis tiden skulle kunna läka, men det skulle ändå vara ett djupt ärr kvar.
Det avtryck du gjort på mig.
Du kommer alltid finnas med mig.
Jag älskar dig och saknar dig.
tjo faderittan, fem fingrar i...
....men skärp er era snuskhumrar! Vad tror ni om mig egentligen?
Ännu en vacker dag är snart förbi. Är trött och pigg på samma gång.
Trött i hjärnan, pigg i sinnet.
Trött i kroppen, pigg i själen.
Eller nåt.
Njuter av solen. Tyvärr har man väl redan blivit lite blasé..
Vet inte riktigt vad jag har gjort annars idag. Flummat runt. Läst och spelat piano. Promenader. Mys. Slött.
En uppdatering om självaste julaftonen tror jag var utlovad och här kommer den!
"Och när jag vaknar är hela världen vit!"
Så går en strof i en julsång på vår julskiva. När den sjungs/sägs av nån gammal gubbstrutt låter det underbar fånigt.
Något som sjungs i julsånger och dröms om, men inget som längre händer på riktigt.
Förrns nu!
Det måste ha vart en av mina bästa julklappar.
Det hade ju vart lite snö, snöhögar här och där, kallt och frostigt. Men inte snö.
Så när man vaknar på julaftons morgon så snöar det! Fatta lyckan!
Särskilt många centimeter blev det inte men tillräckligt för att göra en lycklig i själen.
Så lite gör så mycket.
Sen öppnade jag mina presenter från älsk: en superfin påse av tidningspapper, rökelse, ernst tändsticksask och en superfin tröjja! Och av "svärisarna" biljett till disney on ice, pinses special hahaha. Och den visste jag inget om, nej nej...
Tack så himla mycket finaste, du ska veta hur glad jag blev!!! <3<3
Sen öppnades presenterna i strumpan. Billie the vision and the dancers senaste platta=YAY! :D
Samt obligatoriskt godis. Lite dåligt med det i år dock ;)
Sen följde det obligatoriska läggandet av klappar under granen, alltid lika mysigt :)
Sen blev det fixning av mig..
Årets look ;)
...och fixning av mat som i år avnjöts av endast 5 personer. Kändes lite konstigt att inte ens morfar var med...
Sen promenad, hämta morfar, kalle anka med knäck och mintkyssar, fika och sen de efterlängtade julklapparna.
När jag satt där å glodde på kalle anka å co. sökte jag desperat efter den där förväntansfulla spänningen endast väntandet på julklappar kan ge. Men den ville inte riktigt infinna sig.
Samma sak under maten och på morgonen.
Julen är helt enkelt inte samma sak som förr.
På gott och ont.
Jag kan få korta glimtar av den gamla barnsliga julkänslan vid vissa händelser eller när jag tänker på något.
Men de försvinner lika fort som de kommer.
Inte ens min gamla snökula i plast som jag haft så länge jag kan minnas och som alltid gett mig en känsla av att nu är det jul! gjorde tricket.
Inte heller min tomte och ängel som jag alltid hållt så kära.
Tänk så mycket känslor materiella ting kan innebära. Så mycket betydelse som fästs vid dom.
Även om jag till viss del sörjer den förlorade julkänslan känner jag att den kanske ersatts av en ny.
En ny känsla att locka fram vid juletid.
En känsla av lugn och ro och glädje.
Det här är nog den skönaste, mest avslappnade jul jag någonsin varit med om.
Även som litet barn känner man av de vuxnas, i mitt fall mammas, stress och ångest.
Men nu var det bara lugn och ro.
Otroligt skönt.
Skönt att ha vuxit upp och kunna ta det lugnt, inte vara så himla beroende av alla traditioner utan kunna välja ut det man verkligen vill och skita i sånt man inte orkar med.
Bara när vi klädde julgranen trängde sig lite av den vanliga "klä julgranen irritationen" på vissa i familjen. Granen var en kungsgran och luktade inte till min besvikelse, belysningen funkade inte, mamma var förkyld osv.
Men jag kände inget sådant och blev bara irriterad på främst min kära syster som var så grinig. Orka!! Väx upp...Inte ens jag orkar bli irriterad på pappa. Det är sånt slöseri med energi att göra allt till en fight och sucka å va störig. Det sprider bara dålig energi. Han är så lätt att hålla glad och nöjd, varför inte göra det?
Det gäller mamma med. Förstår att hon måste bli trött på honom men ibland blir jag trött på henne. Känns som jag är den enda vuxna i huset ibland..
Men Ullet kom å lekte lite med mig medans fadern fixade belysningen så det lättade upp lite. vi flätade pannaband oh bytte julklappar. As snygga trosor och skidglasögon fick jag. Tack snygging! <3
När vi sen väl kommit igång med att pynta blev det bättre stämning och granen blev lika brokig och fin som vanligt :)
Och sen på julaftonen var det som sagt bara skönt.
Min kära bror är så söt, fortfarande barnsligt förväntansfull inför klapputdelningen.
tjurig för att jag verkade få fler, fast när vi räknade var det exakt lika många.
Jag fick många fina gåvor, många fler en jag trott eftersom min önskelista var så kort.
Men glad blev jag.
Här kommer en liten lista för den intresserade ;)
filmer:
- The Darjeeling limited
- Napoleon Dynamite
- Min vän Totoro
- Boken Shantaram av gregory David Roberts
Skivor:
- Bob Dylan 3 cd box
- Cornelis Wresvijk 2 cd box
- Billie the vision and the dancers senaste
Övrigt:
- Usb minne
- Mp3 spelare (skit cool liten sak, tack mamma!)
- Pengar av morfar
- Stekpanna
- Stekspade, slev mm.
- Paj form
- Mappar och pennor av farmor
- En "årsbok" med rembrant målningar av farmor..eee...ja..vad säger man? haha
Ja..det va väl ungefär det..Också idas presenter så klart. Och ullets :)
Och just det, festival biljett av mamma!! Wiiiiieee!! :D
Hon ville inte köpa nån för jag hade ju inte riktigt bestämt mig men nu har jag det. Jag vill till hultan! Innan den försvinner..de e ju kult :p Sara: vi bokar nu!!!
Sen vill jag VERKLIGEN till urkult!!! Sara, tildur å älsk, ni e väl på!? 700 bara..
Detektivbyrån och Glesbygd´n kommer!! Vi måste åka..fatta mys...
Åter till ämnet.
Sen blev det som vanligt lugn och frid, halsbränna, karlbertil johnsson och mys.
Det var väl ungefär det :)
Det känns väldigt skönt att inte skriva "vanlig dagbok". Ville bara säga det. Vet att jag är tjatig men att inte tänka på allt det där är verkligen en befrielse.
Nu vill jag bara ha en skrivbok. Ska inskaffa en imorrn i vålas nya lilla pysselbutik.
Såg en jättefin där före jul. Egentligen skulle man ju köpt en av återvunnet papper igen, men man måste ju stödja den lokala handeln också ;)
En sista fundering, hur blir det med nyår??
Jag vill vara fiiiin...
Nu ska jag va social med min familj, känner att jag har suttit här aldelens för länge....
Och det här inlägget är väldigt långt haha. Alla mina inlägg blir väldigt långa...
Oh well, det är min blogg, jag bestämmer, deal with it!
Pöss
Pärlor
Juldagen. Så kallas den här dagen.
För mig innebär den slapp och seghet. Mys och lek med julklappar.
Så blev också denna juldag.
Ställde ingen väckarklocka igår utan sov tills jag vaknade, vilket var vid 11.
Jag sov 10 timmar, jag tror min kropp automatiskt väcker mig då, om jag inte är utmattad.
Sover sällan mer än 10 timmar. Vad nu det har för relevans..
Det har varit en vacker dag, en underbar, kall, snöig, solig, vinterdag.
Därför blev morgonen inte så seg. Jag var hyfsat pigg och så var de så fint väder så ja kände inte att ja kunde dega ihop riktigt. Blev nästa lite sur först, ja ville dega haha.
Men sen åkte vi upp till stugan och de va så himla vackert. Jag blev så glad och lycklig i hela själen.
Jag älskar när det är vinter.
Och då menar jag inte vinterhalvåret utan vintern! Dagar som den här.
Kallt, klart och snöigt.
Underbar solnedgång, och det gör inget att den är vid 4.
(vilket btw är ett framsteg, vintersolståndet har ju varit och vi går mot ljusare tider som min kära mor brukar säga)
Det är jobbigt när världen är så vacker att man bara vill behålla det ögonblicket för alltid. När man är uppfylld av den totala lycka endast naturens genuina skönhet kan ge och önskar att den aldrig ska försvinna.
Men jag har ett knep.
Jag tänker att jag gör ögonblicket, känslan, och det jag ser till en skinande pärla som jag sparar i mitt bröst. Jag bara insuper allt och bevarar det i mig istället för att försöka hålla det kvar. Bara upplever ögonblicket fullständigt.
Sen kan jag plocka fram den pärlan ibland, se på den och minnas. Känna den lyckan och harmonin.
Man måste plocka fram dom med jämna mellan rum så dom inte tynar bort. Men ibland kan man även finna en bortglömd skatt.
Jag har en skatt i mitt bröst.
Allt jag kan säga är: Granmon av Detektivbyrån.
Den säger allt.
Väl hemma från vår utflykt blev det fika och Napolen Dynamite. Måste ju kolla in julklapparna :)
Den var bra, inte riktigt som jag väntat mig dock. Måste nog se den igen för att kunna ta in.
Själv, så ja slipper ägna koncentration åt vad övriga tycker om den...
Sen högg jag in på Shantaram. En bok jag blev mycket glad över att få, har bara tjatat om den i några månader haha.
Hittills vet jag inte riktigt vad jag tycker om den.
Men den får mig då verkligen att vilja åka till Indien.
Indien har alltid fascinerat mig av någon anledning. Det är intressant det där, saker som har fascinerat en sen man var liten och fortfarande gör.
Att man kan längta så till ett ställe där man aldrig har varit.
Jag vill åka bort. Jag vill sticka. Jag vill vara fri.
Jag vill hanka mig fram runt vårt klot. Gå dit livet för mig.
Jag har alltid haft en längtan efter total frihet.
Att inte äga mer än jag kan bära utan problem.
Att inte ha något som håller mig tillbaka.
Kunna vara fullständigt impulsiv, leva på impuls.
Göra det man känner för.
Jag vill vara Jack i tTitanic.
Jag vill vara Gregory David Roberts, som skrivit Shantaram.
Jag vet att jag romantiserar och att sådan frihet kostar saker jag inte vet om jag vill ge upp.
Men jag är fullständigt övertygad om att en dag, om inte så lång tid, bär det av härifrån.
För en lång tid.
Bort.
Att resa bort för att hitta sig själv gör många.
En resa för att söka.
Uppleva för att lära känna sig själv.
Så skulle nog min resa bli.
Men jag känner att det är ganska puckat.
Sig själv sitter man fast med oavsett
åka iväg för att hitta hem
Det känns som att hitta sig själv kan man lika gärna göra hemma
Där man är
Söka i sig själv gör man där självet är.
Jag vet inte
Jag känner att den visdom jag söker, de saker jag funderar på, ligger på andra sidan av ett stort berg upplevelser och erfarenhet.
Det är saker det kommer ta många år, många resor och många vänner att komma på.
Sånt man vet när man kan ha distans till sitt liv.
Då vet man saker man önskar att man vetat förut.
Jag vill veta dom nu.
Jag vill känna dom nu.
Men för att veta måste man ha levt sitt liv och gjort sina misstag.
Utan dom skulle man ändå inte veta.
Moment 22?
På kvällningen blev det ännu mer Indien med filmen The Darjeeling limited, ännu en fin julklapp.
Mycket sevärd film, rekommenderas varmt.
Jag blev lite kär i en av snubbarna. Han såg ut lite som Ringo Starr när denne var mustachklädd och fin.
Jag vill också kunna ha skägg och mustach..orättvist.
Och gå runt med bar överkropp.
Tilda, du sa: det ska vi. <3
Om julaftonen skrivs det imorrn.
Kanske.
Time will show
Fred flummisar
En dag är så lång..
Varje dag är så mycket längre än man märker.
Vissa dagar känns otroligt korta. När allt går på rutin och vardagen är inrutad.
Andra tycks oändliga.
Oavsett kan man aldrig vid sitt uppstigande ana vad just denna dag har att erbjuda.
Man tror att man vet. Man antar att man vet. Man lurar sig själv att man vet.
Egentligen vet vi ingenting.
Allt är bara en massa antaganden.
Man kan aldrig veta nånting om framtiden, man kan bara gissa.
Man kan utifrån erfarenhet och nuvarande kunskap dra slutsatser som är troliga, men man kan aldrig veta.
Framtiden är ett påhitt.
Det finns bara nu.
Man kan lära sig av dåtid och glädjas åt sitt hittills varande liv, men det finns bara nu.
Man kan använda antaganden om framtiden för att underlätta i sitt liv eller göra en glad, men aldrig utgå från något annat än det man vet och tror nu.
Man kan inte leva för framtid eller dåtid.
Man vet aldrig vad som kommer hända, så varför oroa sig? Jag orkar inte lida för något jag inte ens vet kommer hända. För man vet inte.
Och det löser sig.
Grejjen är att det faktiskt alltid gör det. Om man lever efter och tror att det löser sig så gör det de. Och även om det inte skulle göra det varje gång så gör det inget för att det löser sig. Det spelar liksom ingen roll. Ingenting spelar någon roll. Det kan vara svårt att komma ihåg, och inse, att vi faktiskt bara har ett liv, en chans, och att det livet är kort. Varför slösa bort det på en massa onödigt lidande?
Varje dag kan vara den dag då ditt liv förändras för alltid. Kanske radikalt, kanske inser du det inte förens senare. Det händer så otroligt mycket på en dag.
Även om det inte händer något speciellt så är varje dag den första dagen i resten av ditt liv.
Varje dag förändrar ditt liv.
Varje dag är en erfarenhet.
Allt som händer, bra och dåligt, ger oss erfarenhet som utvecklar oss. Som förändrar, och påverkar oss.
Resten av vårt liv.
Även om vi inte märker det.
Varje dag är en pusselbit. Många bitar små blir ett liv.
En dag är så lång
Da´n före doppare da´n!
Imorrn är det julfaton! Wiiieee!! :D:D:D
Blev fett glad i morse när jag vaknade och kom på det.
och så har det vart soligt och fint hela dan, yay!
Fast idag har jag inte känt mig överaktiv och rastlös iaf. Va så skönt när ja vaknade och de kändes som vanligt haha.
Men pigg och glad har jag vart! Fortfarande igång och företagsam men inte rastlös. Gick promenad imorse med men de blåste massa och min kamera e dum i huvet (batteriet vägrara typ ladda) så ja kunde inte fota som ja hade tänkt så de blev lite fail...Men de va mys ändå.
Sen har man hjälpt morsan å inhandla det sista och äntligen fått skicka iväg min present till älsk!!
Den kom idag me posten, samtidigt som jag fick mitt paket av henne :D
Blev barnsligt glad, ja älskar att få paket haha.
Men de e synd att du inte kommer få din present imorrn bby :( Hade velat att du skulle ha den på julafton liksom så vi öppnar samtidigt...bara för dom e så sega bajsar...
Men nu e de på väg iaf.
Pappas present har inte kommit än dock. Rätt trist, ja beställde faktiskt för 1 1/2 vecka sen..ja vet att de e jul å många som beställer men ändå. A ja, jag får väl fixa ett eget litet kort eller nåt.
Igår kvällst efter att ja flummat lite i telefon med älsk så tänkte jag lite mer på det här dagboksskrivandet.
En blogg är en blogg, inte en dagbok. Att skriva där andra kan läsa är inte samma sak som att berätta för sig själv. vare sig jag ill eller inte modifieras det jag skriver av att det är offentligt, kanske inte så konstigt egentligen. man har ju ändå sin integritet.. Men jag har kommit fram till att bloggen ändå ger de jag behöver för att minnas det jag vill minnas så de spelar ingen roll. Här skriver jag de jag tänker på, hur ja mår, och större händelser. Även om jag inte skriver allt så kan det jag har skrivit göra att ja kommer ihåg andra saker, så är det ju. Därför har jag nu bestämt mig för att helt sluta tänka i dagboksform. Jag ska bara ha bloggandet och skaffa mig en skrivbok igen, så ja slipper skriva på datan, där jag ändå kan skriva ner saker som känns viktiga (och som jag inte vill blotta för hela världen) om jag känner för det.
Så, nu var det löst. Nu ska jag inte tjata mer om det, haha.
Snart blir det fika och sen blir det den traditionella julpyntningen i hela huset, knäck kokning och gran pyntning :D
Jag vill nästan inte att de ska vara julafton imorrn för då e julen snart slut. Jag mår så bra och är så glad nu, jag vill inte att de ska bli nytt år och ny termin. Jag vill frysa tiden. jag vill att den ska stanna just nu. Just nu är allt perfekt.
Men ja vet att julen måste va kort för, iaf jag, kan inte ha den där speciella julkänslan mer en dagen innan, under och efter julafton. Det måste vara komprimerat för att det ska bli nåt. Och att man inte vill att den ska försvinna gör ju att man längtar. Om man fick ha jul tills man tröttnade kulle det ju inte vara speciellt. Men ändå.
Frys NU!
Egentligen ska man väl inte tänka så. Det är bara å vara glad för att man är glad.
Tiden flyter på så go with the flow.
Så går en dag än från vår tid...
Tänkte avsluta kvällen med ett tredje! inlägg, haha.
Det är så smidigt att kunna lägga upp skrivandet i flera olika inlägg istället för som förut när allt ja skrev bara va en fet sörja av allt i ett. Det här blir nog bra..
Idag var jag iaf, tillskillnad från de senaste dagarna, rätt trött och slö. Att jag va sjukt pigg och företagsam igår trots att jag bara sovit 7 timmar(vilket för mig är väldigt lite och jag borde verkligen inte va pigg) tog nog ut sin rätt idag. De va rätt skönt faktiskt, annars hade jag blivit lite orolig. Som jag skrev på bdb igår:
"Jag är lite rädd för mig själv just nu.
Den här ledigheten kom inte plötsligt, kanske är det därför, men jag känner mig så uppe i varv.
Jag har så mycket energi och är rastlös så fort jag inte gjort nåt speciellt i mer en 10 minuter.
I natt sov jag 7 timmar för jag inte kunde somna igår för jag hade så mycket kreativa tankar
och ville gå upp tidigt eftersom det skulle vara sol och den är jag beroende av, dessutom var är denna dag årets kortaste så allt ljus måste tas tillvara på.
Men ändå, 7 timmar är lite för mig, så har jag varit pigg och igång hela dagen. Precis lika mycket energi som igår och i fredags.
Det första jag gjorde när ja klev upp va att gå 1km och springa 1.
Bara det liksom.
Jag antar att ja bara får tacka och ta emot, se till att få saker gjorda(vilket jag faktiskt får)
men ja kan inte hjälpa att känna det som om det är nåt fel, som om jag snart kommer kraschlanda, att det här är nån slags slutspurt innan hela jag bara lägger ner.
Men jag tänker väl för mycket nu igen antar jag.
Jag är ändå väldigt glad..tror jag."
Idag kändes allt rätt normalt och de va som sagt väldigt skönt. Men jag har ändå fått väldigt mycket gjort av att va så här överaktiv. I fredags va ja fett glad hela dan för att ja skulle åka hem på jullov. Hade längtat hem lite som sig bör i juletider och ja hade värsta julkänslan sist jag va hemma så det såg jag fram emot.
Fast ja hade vart glad flera dagar innan me.
På onsdagen va ja glad för att ja sovit hos älsk<3 och för att det va avslutning!! Va rätt skoltrött och hade längtat efter jullov, trotts att de här typ vart min slappaste termin sen 6an. Man blir nog lite förslöad när man inte är beredd på det och det i sig är nog lite jobbigt..Och sen är det ju höst/vinter i sig som är depprimerande. Men som jag och några kära vänner kom fram till i början av november så har det också varit min bästa höst sen 6an, iaf fram till höstlovet då vinter deppet slog till. Men de blev ju bara typ 2 månaders lättare deppighet mot det vanliga: konstant, haha. Och sen blev det jul och mys så man blev glad :)
Men åter till saken.
Avslutningen va supermys. Saras solo fick det att svälla av stolthet i mitt bröst och själva låten, karl bertil johnssons jul, gav som vanligt en myskänsla utan like. Ettorna va söta å man fick lite flashbacks och Å helga natt rörde mig nästan till tårar. Som vanligt. Va e de me den låten liksom? Så sjukt mäktig.
Sen en sista fika/lunch på Sophies och Twilight.
Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den filmen men jag tror den va bra, haha.
Sen på torsdan vaknade jag glad igen, helt underbart. Ja packade å städade och drog till älsk<3 på lite 3/4 årfirande/mys.
Där blev de segt mys, soppa(enligt traditionen) och lite annat...
Jag fick tvinga mig själv att gå, ville inte lämna världens underbaraste människa...
Redan när jag satt vi datorn den kvällen och faktiskt skrev lite dagbok kände jag hyperaktiviteten komma krypande när ja tänkte på allt jag vill/ska göra på lovet. Då blev ja nästan lite stressad också men jag visste att de mest va trötthet. Och jag hade rätt. Jag känner ändå mig själv rätt bra. En av de positiva effekterna av all självanalys.
Så när jag vaknade morgonen därpå, dvs. fredagen, kände jag mig enbart hyper.
På bussen från uppsala( i fredags alltså)fanns människor man inte sett på år och dar, sånna man inte direkt längtat efter att träffa.
Kändes rätt bra dock. Så skönt å känna att jag växt ifrån allt det där väldigt mycket. Att jag faktiskt inte behöver bry mig. Att jag är större än dom.
Men ändå blir man ju lite påverkad. Får lite flashbacks..
Men ja ringde älsk så de gick bra.
Hemma var de fett me mys och jag va lycklig och fluffig i hela mig och redan den kvällen satte jag igång med ett av mina projekt: brodera på min väska. Något jag gjort varje kväll nu. Det är fett me kul!
Nu hade jag faktiskt tänk fortsätta med lördagens och gårdagens händelser men jag känner att:
1. Det här inlägget är redan väldigt långt. Ingen kommer orka läsa mer, om ens ända hit. Nu e ju de iofs. inte mitt syfte, att folk ska läsa alltså, men ändå..
2. Jag orkar inte mer. Jag e galet trött. Som sagt är ja trött idag efter gårdagens sömnbrist och strapatser och känner att det verkligen är läge att sussa.
3. Dagens händelser prioriteras: Det va inte lika vackert väder i morse som i lördags och söndags, men det var nästan en lättnad. Kände redan när jag vaknade att ja int va lika hyper som innan och vädret stämde överens med den känslan. Hatar när de e vackert väder å man själv e seg( fast iofs händer det väldigt sällan eftersom vädret i sig gör mig glad och aktiv). Större delen av dagen spenderades åt att flytta min lilla morfar. Ja, inte att flytta själva gubben men hans bohag. Han har fått ett rum på ålderdomshemmet där min mormor bodde hela min uppväxt. Nära oss, folk runt omkring som tar hand om honom..det känns väldigt bra. Min lilla morfar <3
Sen slog jag in mina packet :D Dom blir så fina såååå. Fast de e bajs att pappas och idas presenter inte har kommit. Sjukt irriterande. Men vad ska man göra?
Syster och jag handlade och lagade mat: chili con carne :p
Och sen har jag, damtamtaaaa: startat en blogg, haha.
Imorrn blir de julstök å pyntning för hela slanten!
God natt världen
ps. ursäkta alla stavfel. Jag är som sagt väldigt trött. ds.
GRATTIS!
Superfett mega grattis till Virran, den sköna (misstolkar någon det ordet får ni spö!) modern och Martin, den stolte fadern! Lilla Amina har fötts till denna vackra, grymma, hemska, underbara värld ikväll.
Jag blir helt lycklig i kroppen när jag tänker på det. Det är nånting med bäbisar alltså, och särskilt spädbarn. Jag vet knappt någon som kan låta bli att le vid åsynen av ett litet barn. Det är magiskt.
Det är så sjukt. Att en människa kan bli till, formas och födas ur en annan människa.
När man tänker på det liksom. Nästan så man blir lite rädd. De e så spejsat.
Detta är en underbar bäbis vi hade som jour barn för några år sedan, Olivia/Sofia :)
För inte så länge sen ville ja sjukt gärna va gravid, haha.
Inte få barn, bara vara gravid. Det verkar så mysigt.
Fast nu för tiden känner jag att jag nog klarar mig utan morron illamående, ständiga kiss pauser och en bauta mage.
Men ända sen jag var liten har det nog varit en självklarhet för mig att jag nån gång ska skaffa barn.
We´ll se what time brings.
Pöss på er, och en särskild pöss till lilla Amina. Hoppas du får ett fint första dygn på jorden och ett lustfyllt liv.
Altså välkommen då!
Så har då även jag, Stinsen, följt strömmen och skaffat mig en blogg. Kul för er!
En liten bild på mig dagen till ära.
Syftet med denna blogg är dock inte i första hand att underhålla som de flesta andra bloggar. Det här är ett sätt för mig att förhoppningsvis komma igång med och hålla uppe mitt dagboksskrivande. Eftersom min hjärna råkar vara uppbyggd så att tankar ständigt rusar omkring och geniala idéer blandas med allmänt överanalyserande av min vardag är dagboksskrivandet nästan ett måste för att jag ska kunna fungera (märk hur beskrivningen av mig låter som den perfekta bloggaren, iaf. enligt den uppfattning jag har fått av bloggvärlden. Något som jag för övrigt har noll koll på.)
På den senaste tiden, eller månaderna, har dock mitt skrivande kommit sjukt efter och jag skriver bara ner tankar och idéer som känns väldigt viktiga eller smarta och resten sammanfattar jag med korta nyckelord. Det här känns lite jobbigt och jag får ångest av att tänka på att ta tag i saken, medan jag kan sitta å fördriva tid och skriva långa inlägg på bilddagboken utan problem. Då får jag ännu mer ångest över att dagarna går och jag får mer och mer att "skriva ikapp". Ganska puckat problem egentligen men ändock ett problem. Ganska stort sådant för mig. Ergo: jag behöver en knuff i ryggen. Eller något annat valfritt ni kan fantisera ihop som kan få mig att komma igång. Efter att ha läst lite artiklar om bloggandet har jag förstått att många lider av blogg prestationsångest för att dom vill tillfredsställa och behålla sina läsare. Den här pressen låter som det perfekta sättet för mig att få ändan ur vagnen. Jag tror dessutom att det hjälper mig att tänka att jag ska blogga istället för att jag ska skriva dagbok då jag är rätt övertygad om att en del av min mind barrier gällande skrivandet är starkt sammankopplat med just ordet dagbok.
Dessutom har jag upplevt ett visst förlöjligande av mitt dagboksskrivande och känner att det kanske är lite mera hippt i vårt moderna samhälle att ursäkta sig för att man ska blogga.
Här kan jag kanske få ner skrivandet till en lagom nivå, istället för den aldelens för utförliga beskrivning av min dag som det lätt blir. Det jag egentligen vill få ut är att kunna komma ihåg hur jag mådde, kände och tänkte och större viktiga händelser samt filosoferande och låtidéer mm. när jag är gammal och skrynklig.
Det är roligt det här, egentligen, eftersom ett av mina motton är att ingenting egentligen spelar någon roll och att det verkligen inte spelar någon roll hurvida jag kan minnas allt jag gjort, känt och tänkt i mina dar. Men jag vet ändå hur kul och utvecklande det kan vara att kunna se tillbaks på hur det faktiskt va förut. Minnet brukar ju tendera att bli lite snett och vridet med tiden och saker falla bort.
Hur som haver skorna skaver. Skriva är ändå något jag faktiskt vill och finner utvecklande så det tänker jag göra och därmed pasta. Om det spelar roll eller inte spelar då rakt ingen roll.
Tänkte avsluta med att nämna att trots att jag liknat den här bloggen vid en dagbok så kommer ni inte att hitta särskilt mycket snuskiga detaljer om mitt privatliv eller människor runt omkring mig. Tror jag. Men det kanske jag inte skulle ha sagt? Haha.
Denna blogg kommer iaf. med stor säkerhet mest innehålla saker som är intressanta för mig och dom som känner mig. Jag är ju inte ute efter någon stor fanskara direkt, som vissa andra, haha.
Nu känner jag flera potentiella inlägg bubbla upp inom mig och att det är dags för en avslutning på detta. Någon närmare presentation av mig får ni inte nu. Kanske att det kommer i framtiden, life will tell.
Puss på alla gullrumpor därute.
Årets look ;)
