Jag tänker-alltså bloggar jag.

Idag var Stina på äventyr.
Det finns en stor betongbyggnad i skogen vid simhallen hon varit nyfiken på länge.
Vad är det för något?

Vilken dag var bättre än idag att undersöka saken?

Skogen var skog och härlig. Nästan framme tycktes det stå en människa där! Stina blev rädd, det kändes osm hon gjorde något förbjudet, stället såg dessutom ut som en plats där "skumma" människor skulle kunna hålla till. Avskilt, undangömt.
Men det var bara jeans.
Fast inte så bara.
Vem hänger upp 3 par jeans på en gren i skogen?

Betongbyggnaden var stor och omringad av hönsnötstaket med taggtråd och det stog två NCC baracker under den där det lyste bakom röda gardiner.

"obehöriga äga ej tillträde!"

Vattentorn?

I närheten stog några suspekta, svarta tingestar.

Vad var det för något?

Det såg ut som högtalare. Svarta trälådor. Även dessa inhängnade. Ännu skummare.
Som Matilda säger: Ropsten är fett skumt!

När Stina tittat närmare på betongklumpen var det dags för det huvudsakliga syftet med att lämna sitt rum överhuvudtaget; gå till simhallen.

Men väl framme vid vägen tillbaka fick hon syn på vad som skulle kunna vara snö på is av vatten (från t.ex. sjö).
Hon hade tidigare sett på kartan att det skulle finnas något sjöliknande i närheten.
Och det var en så fin väg.
Upptäckarlusta!

Vägen ledde inte till en sjö, men väl till mer skog och något man skulle kunna kalla park.
Väldigt exalterande måste jag säga.
En undran över vart alla vägar ledde.

Efter lite närmare utforskning av diverse platser runt "parken" skulle Stina äntligen ge sig. 
Hon kunde se betongbyggnaden, och vilken väg som skulle leda till GIH-badet.
Men uppe på berget fanns det byggnader. Okända byggnader.
Utforska!!!

Stina gick upp mot byggnaderna, som låg till höger om vägen som förmodades leda till badet.
Vad ÄR det här??!?!!?

Gick runt byggnaderna.

"KTH campus"

Jaha. Och hur gick det till?
Lokalsinnet sa: vänster!
Vänster blev det.

Upphetsande känsla av att vara completely lost. Inte en aning om vart man är.
Lite rädd, men ändå trygg. Människor, hus, liv.

Sjukt spännande!

Sina skrattade för sig själv lite då och då.

Efter vad som kändes som en evighets promenad i vad som kändes som rätt riktning, något som bekräftades till viss del av skyltar som sa "T-centralen" pekandes i en riktning som sa att jag gick åt rätt håll, såg jag till höger T-bane stationen KTH och Valhallavägen.

Hon skulle kunnat sejfa och gått ner dit, gått till stadion och sen gått upp till GIH, men det galet braiga lokalsinnet sa henne att om hon fortsatte framåt lite skulle hon komma till den väg hon så ofta såg cyklister, antagda studenter, svischa ner för till GIH badet. Stina hade rätt.

Det var en väldigt spännande och tillfredställande känsla.
Nu visste hon även exakt vart cyklisterna kom ifrån.

Om hon hade följt vägen hon tänkt ta från "parken" till GIH hade hon kommit rakt på, mitt i prick.
Det var ju bra.

Men det här var roligare.

30 minuter tog äventyret men det kändes som dubbelt så mycket.

Livet är äventyret om man är öppen för äventyren.