Jag tänker-alltså bloggar jag.

På tunnelbanan.
Alla sitter i egna tankar.
Så, plötsligt, svarar en man i mobiltelefonen.
Han pratar Högt på bred JerryWilliamsstockholmska.
"Tjeeenare! Ääntligen ringer 'ru! Hallå? HALLÅ??

Han bröt tystnaden.
Han gjorde oss andra medvetna om tystnaden som ingen förut hade tänkt på.
Han gjorde oss till oss, vi.
Vi,  dom tysta,  och  Han,  som pratar.
Tystnaden gav oss en gemenskap.

Om han hade blivit "jobbig" hade vi alla vänt oss lite diskret men irriterat om och tittat på honom.
Efter ett tag kanske vi hade börjat ge varandra talande blickar.

"Suck, Jag vet att du vet att vi båda tycker han är irriterande"
"Ja, jag vet att du vet att jag vet att vi tycker det. Men vi har ju överseende tills vidare."

Men samtalet bröts. tunnelbanan går i tunnlar. Det är aldrig bra täckning i tunnlar.

När han blev tyst blev tystnaden väldigt tyst.
Kanske var det bara jag som märkte.



Jag tog trapporna istället för rulltrappan upp ur tunnelbanan.
Min kropp var slut efter simmningen, 850 meter.
Men jag kunde inte motstå.
Jag älskar att få dom som åker rulltrappa att känna sig lata.
Se förvåningen i deras ögon när jag inte efter halva trappan svänger in vid fäktningslokalerna, utan fortsätter.
Att jag tog trappan för att jag ville.

Det snöar ute.
Stora, vita flingor faller tyst, tyst.
Det knarrar under skorna.
Jag öppnar munnen och fångar flera flingor på tungan.
Det måste ha sett roligt ut, om någon tittade på mig.
Jag blev väldigt glad.
Jag tycker om när det snöar så här.
Jag är trött på moln, jag är trött på rusk.
Men stora, tysta flingor kan jag förlora mig i.

Det är vinter på riktigt, även i stan.
Det är februari, som man fått lära sig är en vintermånad, och i år är det sant.
Men jag vet i varje cell, varje atom, varje proton i min kropp, att snart är det vår.
Först ska jag fylla stor flicka, sen ska jag ha sportlov med mycket snö.
Men jag vet.
Snart är våren här.

Den förvirrade tanten är inte död.
Hennes rulator står utanför huset och namnskylten sitter kvar.
Det var än ambulans här.
Hon är inte död.
Jag tycker lite synd om henne.

Tid och ljus.
Rymden är böjd.
rakt, böjt, upp, ner, höger, väster, norr och söder-vart ligger norr i rymden?
Gravitation, meditation, svartahål, förnimmelse.
Vakuum, massa, fakta och känsla, människo hjärnan-fantastisk och urkass.
Vi tror på sanning.
Vi skapar vår egen värld.
Vi tror att vi har kontroll, att vi kontrollerar, men vi kontrolleras av allt.
Vi bryr oss för mycket.
Våra liv är en fis i rymden.



Man kan blunda och få en uppfattning om hur det är att vara blind.
Man kan hålla för öronen och förstå hur det är att inte höra.
Man kan stänga av.

Man kan inte blunda med känseln eller sätta fingrarna för smak och lukt.
Vi kan inte stänga av.
Ändå frågar vi alltid - om du måste välja, blind eller döv?
Vi tror att det är värst.
Hur kan man veta?
Pippi var smart.