Jag tänker-alltså bloggar jag.

"Happiness is like a butterfly: the moore you chase it, the moore it will elude you.
But if you turn you´re attention to other things, it will come and sit softly on you´re shoulder..." /Thoreau


Jag tror att jag har jagat lyckan för mycket. I julas när der var så vackert väder och så kändes det som jag fick en överdos och kände som att jag liksom måste vara lycklig för att allt var så bra. Så tror jag jag har känt sen dess. Att jag måste vara lycklig hela tiden. Jag letar efter lyckan i allt, hela tiden. "Men det här borde jag bli glad av, nu är jag väl glad och lycklig?"
Men jag har känt mig väldigt likgiltig inför allt den senaste tiden. När det var vackert väder första veckan på rytmus kändes det som att det borde fylla mig med solskenslycka, men det gjorde det inte. Jag var ju glad men inte så där som jag brukar bli. Jag mår inte dåligt på något sätt, men jag är ju inte little miss sunshine her self heller. Jag tror att en av anledningarna till att jag känner så är att jag har letat för mycket. Jag har förstört lyckan lite. Jag blev liksom beroende av den så jag utnyttjade den och letade efter den istället för att låta den komma.
Men det kanske inte bara är därför jag inte är på topp, det kan ju helt enkelt vara så att jag har en sån period. Jag tror att jag blev så chockad över hur bra jag mådde förra terminen och jullovet att jag glömde bort att man inte är glad jämt och att man faktiskt inte måste vara glad jämt! Man behöver svackor och toppar för att komma framåt i livet, för att få kontrast och perspektiv. Man orkar inte vara lycklig jämt eller olycklig jämt. Man behöver ett visst mått av båda.

Jag tror hela samhället har blivit alldelens för besatta av lycka.
Människor glömmer, liksom jag, att man behöver sina svackor, att dom är bra.
Så får man prestationsångest för att man inte är lycklig och hur lycklig blir man av det?
Det är bara att leva och försöka känna sig själv, veta hur man fungerar, vad som gör en glad och njuta av livet när det går bra, jobba i svackorna och vila däremellan. Att veta att man kan vara väldigt lycklig men inse att det inte är nåt slags krav eller måste.

Jag vet att det här är ganska klyschigt och ganska allmängiltiga tankar men det är vad jag har tänkt på, så varsågoda.